Kvinnor har en otrygg anknytning till arbetslivet

Det finns idag alldeles för många kvinnor i Se med en otrygg anknytning till arbetslivet. Alldeles för många kvinnor har deltidsanställningar, visstids- och timanställningar i fall där viljan och strävan finns hos kvinnor att arbeta mer och under tryggare former. Mats Larsson har skrivit en del aktuella rapporter om detta jämställdhetsrelaterade ämne på Lo's hemsida (senaste är från 2011. Läs gärna). Mätningar visar att en kvinna möter skillnader i förhållande till lön- och anställningsformer *oavsett* om hon finns i ett typiskt arbetaryrke eller verkar inom ett tjänstemannayrke. Läs om!: en kvinna möter skillnader i förhållande till lön och anställningsformer oavsett arbetar- eller tjänstemannabakgrund. Förutom alltså t.ex. lågutbildade utlandsfödda män är just kvinnor den grupp  i Sverige som just nu generellt har minst möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Utgår jag från egen erfarenhet och sådant som jag har noterat på arbetsmarknaden överlag betingas de flesta arbetsplatser av en vane- och normstruktur i relation till vilken bransch det är och del av arbetsmarknad. Dessa ojämlika vanestrukturer inom jobbranscherna är tydligen svåra att komma i bukt med p.g.a. hur arbetsmarknadens struktur är i stort. Jag har sett många anställningar som  harskett utifrån regler som "funnits länge och fortsätter att finnas". Många stora och mellanstora arbetsplatser är inte så platta som de skulle kunna vara och detta kan missgynna jämställdheten mellan de manligt och kvinnligt anställda. Det råder alltsom oftast någon form av maktrelation/-er mellan arbetsgivare och anställda, mer eller mindre osynliga men starka på många arbetsplatser och det kan ofta missgynna kvinnor; kvinnor hamnar och arbetar i en del fall på arbetsplatser med en befintlig subkultur som de upplever som statisk och svårpåverkad. Det är också viktigt i jämställdhetsperspektivet att ta med frågor som den hårdnade konkurrensen om de jobb som finns och skapas. Dagens arbetsmarknad har blivit alltför hårddraget. Tempot har ökat runt om i världen och i Sverige och så även kraven på arbetstagare. Arbetstagare bör anpassa sig till effektiv och snabb förändringtakt bland företag och myndigheter för att möta vad? Jo, marknadens behov. Arbetsgivarnas krav på arbetstagares flexibilitet har hårdnat, och det är klart att detta svårligen går att jämka med många kvinnors livssituationer av olika skäl. Män borde i allmänhet ha lättare att leva upp till kraven om flexibilitet utifrån bl.a. det att det nästan aldrig är mannen som har huvudansvaret för barn och hem. För det är väl fortfarande en vedertagen sanning att män väljer jobb och karriär och tänker i de termerna först och främst innan de reflekterar kring familj och barn? Eller bara barn? Bara det att bilden på mammors behov glöms bort är rätt skrattretande. Vårt samhälle är inte så jäkla välinrättat efter kvinnor på så sätt. Vem diskuterar politiska incitament för att få oss jämställda i förhållande till denna fråga? Mammor kommer alltid att behöva support nets och medkännande personer i sin direkta närhet för att kunna ta upp kampen om den magiska flexibiliteten på jämlika grunder, vi kommer nästan alltid behöva kompromissa med en man eller en ersättare om det så är en man eller kvinna, vän eller vänner, förälder och mor- eller farförälder/-ar eller övrig släkt för att hamna där vi vill efter barnafödandet. Detta utöver barnomsorgen. Vi ska inte behöva bromsas upp p.g.a. vårt biologiska arv. 

Kravet på arbetstagarna som effektivare, mer uppdaterade och mer anpassningsbara än någonsin och finanskrisen som är nu är för mig synonymt med ett tummande på och förbrukande av uppnådda jämlikhetsnivåer (i den mån de uppnåtts). Jag hävdar att den upptrappade konkurrensen om jobben i praktiken tenderar att påverka både jämställdhetsmekanismer och könsfördelningspolitiken. Samtliga nämnda studier i min blogg om ojämlika förhållanden mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden är ett varningsflagg. I mina ögon deelar vi faktiskt fortfarande med arvet från tidigare decenniers ojämställda anställningsformsstrukturer, vi har råkat ärva 1970-talsförhållandena, det är resterna av dem som lever kvar som spillror bland mängden av arbetsbranscher. Inte minst syns det i förhållande till arbetsplatser med större andel oreglerade arbetsförhållanden där kvinnor arbetar som timanställda.

Ett annat problem som jag tycker bör ventileras utifrån Mats Larssons studieresultat är hur individen fungerar mentalt i sin tanke om familjestruktur. Det finns i vårt s.k. jämställda land en gammal, kvardröjande syn på män som huvudfamiljeförsörjaren (kanske inte i din familj men i många andras familjer och medvetanden). Den speglar den ojämlika lönestrukturen rakt av. I de kärnfamiljer som finns kvar idag är i genomsnitt mannens lön är högre än kvinnans. Vi har dessutom faktumet att mannen fortfarande stannar mindre hemma med barnen när barnen är både små och större. Statistiskt sett tar inte så värst många pappor i jämställdhetens namn ut föräldraledighet på 50/50basis. Varför då, kan man fråga sig? Jag läste en artikel i SvD (källhänvisning nedan) om att pappaindexet för de fädrar som tar ut föräldrarledighet under fler dagar är högre i år men fortfarande behövs 31 år till enligt TCO för att uppnå ett helt jämställt uttag(!). Är det fler än jag som frågar sig varför andelen män som nyttjar sin föräldrapenning är fortsatt låg? ...En av många bra anledningar till det borde sannolikt va att familjen förlorar i inkomstkälla, det är ju mannen som har ställt upp på "flexibilitetsideologin" och han som mantlar den.

Kontentan av föräldraförsäkringssaken är att föräldraförsäkringen långt ifrån nyttjas på ett sätt som är jämställt för oss tjejer. Ojämställdheten fortsätter att torna upp sig. Vi får bara inte lov att vara självständiga. Men vill "moderna" män och kvinnor verkligen fortfarande upprätthålla detta??


Så länge kvinnor har en otrygg anknytning till arbetslivet genom lägre lön, sämre tids-/schemaförhållanden, sämre möjligheter att påverka sina anställningsformer och om också kvinnor påläggs sociala ansvar som i själva verket borde diskuteras och problematiseras förblir jämställdhet en liten utopi och en grå fläck på vår (GII-)karta. Jag hoppas att fler vågar se detta och agera så gott det går i sin vardag.


Inspiration: http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidview/3A241A60C171A738C125794F0048E176
Övriga källor till denna artikel är från Lo. Mats Larsson har skrivit rapporterna Anställningsformer 2011 och Arbetstider 2009. Lina Burströms fina, bra skriva c-uppsats, Flexibilitet och gränssättning - Om föreställningar kring arbets- och livssituationen hos anställda med avtal om oreglerad arbetstid.


http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fler-pappor-tar-ut-foraldraledighet_6090433.svd 
http://www.tco.se/Templates/Page1____238.aspx?DataID=8800

Lika lön för lika arbete?

För två veckor sedan kom FNs senaste mätning som visar hur det ligger till med jämställdhetsnivåerna i 187 länder. Som väntat kom Sverige högt upp i listan, på 10e plats i förhållande till HDI (Human Development Index), på 5e plats i förhållande till IHDI (Inequality-adjusted Human Development Index) och vad gäller GII (Gender Inequality Index) kom Sverige på första plats. Men. Oj. Det ger ju 'en' lust att knacka sig på tinningen och skaka på huvudet. Inte för att man inte beundrar mycket av vad FN faktiskt åstadkommer i världen (även om FN inte alltid just "åstadkommer" markanta förändringar i t.ex. freds- eller vapenfrågor i förhållande till vissa nationer eller aspirerande nationer) och inte för att man inte tycker att just dessa pedagogiska statistiska verktyg visar på viktiga diskrepanser men ibland undrar man om inte GII är till mer nytta för kvinnor och män från de fattiga delarna av mellanöstern, för medborgarna söder om sydsahara, från sydostasien och latinamerika än för oss i-medborgare. Vad säger GII indexet mig (som är född på 70-talet) och uppväxt i Sverige och har upplevt en ökad andel kvinnor komma ut i typiska kvinnoyrken på arbetsmarknaden, som har sett konsumismen, våldet mot kvinnor, sexismen i tv och i media öka? Jag som har sett pressen på "perfekt-het" på mig som kvinna multipliceras i dimension? Va? Nä, det säger mig inte mer än att vi ju inte är så himla långt från "Pulp fiction" i vår idéevärld. Faktiskt inte när det kommer till maktförhållandets psykologiska, cirkulära struktur.
GII är ett trubbigt redskap. Det står sig väl i ett brett internationellt jämförelseperspektiv som tar med "Ekonomi" och "Indien" som andelsmått men inte i förhållande till en aktuell genus-gradskala. I Sverige dominerar fortfarande svenska män företagssektorn och män fortsätter att utifrån sin överlägsna positionering klappa varandra om ryggen och promota varandra till bättre arbets- och lönevillkor. Kvinnor ses fortfarande socialt sett som den mottagande och omsörjande parten och är fortfarande socialt och ekonomiskt underordnad sin könsroll. Många unga kvinnor i vår del av världen upplever fortfarande att "tysta krav", ultraperfektionism och diverse rangordningar underminerar för rättvisa förhållanden både i mellan kvinnor och mellan män och kvinnor. Orättviseförhållandena fortsätter alltså in i tjugohundratalet och tjejer/kvinnor  är fortfarande i en ganska ruggig situation. Ska vi tala arbetsmarknadspolitik och alltså tala politik, ser man att vår offentliga sektor fortfarande dignar av förvärvsjobbande kvinnor och att det är den arbetssektor som sedan 70-talet har sett den största ingången kvinnor. 80% av de kommunalanställda runt om i Sverige är kvinnor. Ingen jämn könsfördelning här inte. (En liten sak att kanske fundera extra på för Reinfeldt som var ute på fn-besök i ärendet equality?)... Mer politik: Kvinnor rent ut fälls fortfarande på socialt och ekonomiskt plan för graviditets- och småbarnsfostranperioder och har därmed allmänt sett svårare att komma tillbaks ut på arbetsmarknaden. Och löneskillnaderna i vårt land? De är inget påhitt. De finns verkligen. Jaa. Fortfarande, verkligen. Vad var det vår största landsorganisation, LO fann och publicerade i höstas nu igen om löne- och löneplatsskillnader?... Nä, jag säger bara att det fortfarande är så att värden som "Typiskt manligt" och "Typiskt kvinnligt" i förhållande till våra könsroller motverkar allt vad genusprogress heter. I detta land som har kammat hem bästa GII-rankningen. Debatten måste fortsätta och fighten.

Källor: http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/915C59487C2D9397C1256E5100496565, http://hdr.undp.org/en/statistics/gii/, http://debatt.svt.se/2011/11/06/bast-i-test/, http://www.undp.se/HDI-2011/

Det pratas mycket fram och tillbaka om...

Jag tycker det är intressant att notera vågspelet mellan åsiktsläger i förhållande till feminismparadigmet. I forum och nyhetssajter som t.ex. newsmill.se är detta en genomgående tråd. Jag tänker speciellt på faktumet att många män och kvinnor kallar sig för feminister och drar denna presentation inför varje ny tes som de skriver om. "Jag är stolt feminist för att...". "Jag har inga problem med att kalla mig för feminist då..." o.s.v.. Och så barrikerar sig samtidigt ett totalt motsatt synsätt från anti-feminismhållet, från de som anser att feminism är ett missanpassat påfund av hatiska vänsterinriktade teoretiker. 
Egentligen kan ju alla enas om att jämställdhet mellan könen är att föredra - och inte bara, utan att jämställdhet kontinuerligt behövs säkras i samhället. Eller? Samtliga debattörer är dessutom för att kvinnors rättigheter vägs upp mot männens och att männens rättigheter vägs upp mot kvinnors. Den senare falangen debattörer kanske använder en retorik mera baserat på att både män och kvinnors rättigheter ska tillvaratas samtidigt. Varav vissa av dessa författande personer ju då har jättestarka genusresonemang ibland utan att veta om det. Genus är ju ett asfult påfund, tycker många av dessa personer. Jag kan inte riktigt förstå grejen med att slå med påk på genusträet när jämställdhet är bra. För jämställdhet är bra, det kan väl alla hålla med om? Framlyftandet av genusperspektiv rakt-genom våra samhällsinstitutioner är en bra trend, enligt min åsikt. Genus handlar inte och ska inte handla om radikalism utan om att underlätta för en vågrät jämställandemekanism. Givande och tagande. På bägge hållen. 

Vi får aldrig glömma att den tidiga feminismen med rötter från 1800-tal nog visst kammade de högsta peakarna under socialismens framstöt (inte för att salongsfeminismen inte var lika klarsynt). Den moderna feministrörelsen hade långtgående effekter under arbetsrättsrörelsens framfart och parallellt med den. Feministrörelsen kom sig av ett fullkomligt naturligt behov att spränga sociala, ekonomiska och politiska gränser - och feministrörelsen vidareutvecklades senare för att kvinnors behov av värdighet och vidareutveckling skulle tillgodoses i större utsträckning av samhällsinstitutionerna. Rörelsen gagnade alla kvinnor och upplysta män som förstod nyttan av ett självständigt liv i jämlikhetens tecken. Rörelsen gagnade individen oavsett varifrån hon kom. Hon kunde komma allt från borgar- till arbetarklassen även då. 
Vi får aldrig glömma att dagens jämställdhetskamp långt ifrån ska snävas-ner till vänster- eller högeridealisering hit och dit! Visst finns det ett värde i att diskutera vartåt feminismen går och tar vägen och vilka dess beståndsdelar är men dagens jämställdhetssträvan bör fortfarande handla om att töja på uttjänta, hindrande strukturella normer socialt, ekonomiskt och politiskt. Det är vår skyldighet att neutralisera dessa frågor från blockpolitiskt tänkande.


Det är kanske i sin ordning att ställa en liten poll-fråga.

Existerar patriarkatet och lever kvinnor och män under den i Sverige enligt dig?

Gjord av mig i bökiga Paint. E den fin..?