lördag 21 december 2013

Feministiska våren, inte bara en glädjekalkyl

Vi feminister som hittills trott att feministisk kamp skulle fortsätta brottas förgäves med pinsamma element av ämnespolarisering ända in i andra halvan på 2010-talet och att pragmatisk feminism kategoriskt skulle dela in oss i politiskt blocktänkande har börjat skymta gryning. Även om ämnespolarisering forfarande finns inom dagens feminism, och oj det gör den verkligen, ser vi ändå att vi inte längre behöver fortsätta leva med en bild av feminism och feministisk kamp som helsplittrad eller illusorisk. Vi lägger nu märke till en blygsam feministisk vår. Kvinnor över hela världen, speciellt de med om den teknologiska revolutionen (internet, sociala medier) vaknar mer och mer till genuin solidaritet. Smaka på det! 

Vår syn håller i detta nu på att breddas och fördjupas samtidigt som våra sikten mer integrerat riktas mot hur jämställdhet ska genomsyra olika led i samhället. 

Fler är intresserade av feminism, feminismen har blivit populär igen (fråga Gudrun). Många av oss har börjat söka inom oss själva och utmanar med samlade krafter bilderna och synsätten. Vi fightar för våra core-frågor (pro-abortfrågan, övergreppsstopp, kroppsaktivism) och vi pekar på könsaspekter på så många områden vi kan. Även om vi fortfarande har motgångar ser jag ändå att gamla strukturer äntligen sakta börjar vittra på allvar i takt med en alltmer ihärdig kritik mot patriarkatstyret. Även om det inte handlar om ett ras (nej, inga illusioner) har vi att göra med ett långsamt fokusskifte och det är oerhört viktigt. Jag tror inte jag är den enda som ser trenden genom flödena. Vi märker av den feministiska våren genom typen av artiklar och debatter, genom utgivande av frispråkig litteratur som spottas ut i en ström (luv u Maria Svealand!) - jag ser trenden via sociala medier, jag märker av det på oerhört proaktiva uttalanden från celebriteter (på sistone har tankarna snurrat kring Catherine MacKinnon likaväl som Jennier Lawrence), och genom kvinnoorganisationers resultat som når oss om runt om i världen. Deras arbete är ovärderligt...

Let us get back to basics för ytterligare analys. Samtalet om vad som är 'bestående sanningar' har kanske aldrig varit mer relevant att ta än just nu. Hur man lättast och fortast skadar hen/kvinnan är en viktig utgångspunkt om man vill gå till roten med varför hen/kvinnor behåller bojorna. Det är relevant att fråga sig när och hur vi är mest utsatta. Är det som Jean D'Arcförespråkare som kvinnomassorna lär sig bli nu, eller som ofrivilligen köttsliga, sexualiserade ting i den patriarkala strukturen? Var och hur är vi mest utsatta?

Vi har i väst under 1900-talet lyckats frigöra oss nästan helt från ett fåtal par tidstypiska normbojor som höll oss fjättrade till typiska kvinnoroller och uppgifter, och många av oss har idag förmånen att kunna yrka att vi inte längre är bundna av många av förpliktelserna som var kruciella för ett fungerande liv då - men dem få av oss som är mer eller mindre förskonade många av dessa utmaningar, och lever ett mer eller mindre självständigt liv kämpar med solidariska problem vad gäller feministisk kamp och med vad feministisk kamp borde innebära, medan traditionella frågor och problem som rätt till lika lön till exempel kommer ta minst ett helt sekel till att utrota internationellt. 

Tittar vi globalt finns många oerhört farliga och nesliga bojor kvar och vissa har blivit värre. Vad de alla har gemensamt är att det går ut på vad man kan göra mot oss som det svagare könet och vad övertrampen för med sig för individen. Utöver feministers kamp i väst om traditionellt klassiska feministiska frågor, drivs nya tidsbundna frågor såsom problemet med utbredd neokonservatism, det vill säga normmässigheten som nedgraderar och handikappar kvinnor på flera plan idag, och så har vi såklart allvarliga brott som kvinnogenocid, trafficking, porr och prostitution, sexuellt utnyttjande av minderåriga som startar på webben, gruppvåldtäkter, sexförtal, hämndporr och sexhot, uthängande på nätet och så vidare - delar av brotten påbörjas eller avslutas på nätet.

På grund av dessa grova attacker på kvinnor generellt är det viktigt för oss som bekänner oss till feminismen att sjunga in den feministiska våren rätt. Vi som hittills kämpat med egna kärnfrågor som till exempel lika lön, mer kvinnligt företagande, rätten till våra kroppar måste fortsätta ha ett brett, djupt och hypersolidariskt perspektiv på allt vi gör och kämpar för. Vi måste tagga inkluderande retorik. Det patriarkala hotet genomsyrar allt i kvinnors liv. Patriarkala slag riktas ofta under bältet. Oavsett hur det tar sig i uttryck, oavsett "tema" eller "ämne" riktas det mot oss som kön, uppfattade som köttsliga varelser. Det är verkligen utifrån övertygelsen om oss som kroppsliga snarare än mentala och intellektuella som varje form av förtryck börjar. Den utgångspunkten är en viruscell och sprider sig som en cancer, och det handlar om avstampet i människors Vi och dom-ställning, i den falska övertygelsen om att "Män-i grunden-och-av-hävd-är-lämpade", och kvinnor  "Dem som bockar av en rad normativa villkor", villkor som kvinnor ska uppfylla och "därmed infria illusionen om att va kompletta på något plan i någons värld och överhuvudtaget uppfylla en patriarkal roll", vilket alltså gagnar män i slutändan, inte kvinnor. Stålhanden, patriarkatsamhället skulle inte tillåta sig friheten och så genomsyrande fortsätta bända kvinnor, fortsätta upprätta utjänade dogmer om det inte var för detta sambandet. Mäns, och traditionella kvinnors för den delen idéer om "mäns legacy och kvinnors skyldigheter" fortsätter att mörka sanningen. Vadå för legacy och vadå för skyldigheter? Kvinnor har genomskådat den premissen sen åtminstone tvåhundra år nu. Nu sprider vi istället sanningen om det här elektroniskt istället för med pamfletter. För, vi vet att den så kallade "legacyn" och våra så kallade "skyldigheter" handlar om tusentals år av kvinnoförtryck. 


"Stålhanden, aka patriarkatsystemet skulle inte kunna tillåta sig friheten och så genomsyrande fortsätta bända kvinnor och dogmatisera sociala, ekonomiska och politiska kontexter om det inte var för detta samband."

Så länge kvinnonedvärderande situationer fortgår, så länge de uppkommer och elementärt fortsätter skada kvinnor som grupp, och vi inte adresserar problematiken ordentligt kommer vi förmodligen aldrig bli ens måttligt jämställda. Vårt kön attackeras dagligen på olika sätt, det är så mycket tydligare numer genom teknologin och upprätthåller en systematisk nedvärdering av oss som kön, så jämställdhet kan inte - inte överhuvudtaget ske eller bli ett vitalt faktum förrän allt sånt försvinner helt som i grunden kränker bilden av kvinnor/hen som jämställda, rättfärdigade och värdefulla. 

Det är fortfarande så många destruktiva kontraster som måste bort från våra gator, våra hem, skolor, arbetsplatser och andra plattformar runt om i världen och finns det något som skadar oss i grunden, så är det ju det sociala arvet med "Kvinnor som kön som kränks, ibland nästan självförvållat och på så sätt förnedrar sig själva". Män är liksom understödda i denna underliga affär. Jag blaimar inte bara en sida, jag vill peka på strukturen, på det systematiska i det allmänna mentala förtryck mot kvinnor som singeltjejer/-kvinnor eller hustrur, flickvänner och döttrar och arbetande kvinnor genom alla åldrar och hur det går igenom på socialt, politiskt och ekonomiskt plan, som vi liksom underordnar oss som om vi fötts in i det besudlade istället för tabula rasan. Som om det är vår egna instinkt från början att ge oss på oss själva istället för att tvingas in i något eller ta sig an ett socialt inrotat beteende. Det är så klart ett jätteproblem, och belyser helhetsproblemet med ojämställdheten; från stölden på vår integritet till övergreppsproblematiken i omvärlden, för att inte säga utbredda problemet med det som vissa medier och debattörer slentrianmässigt sammanfattar som "äldsta yrket i världen" för att ta ett konkret exempel. 

Jag säger därför, att ingen jämställdhet infinner sig någonstans förrän allt normmässigt och/eller rått exploaterande av vårt kön elimineras helt och hållet. Det kommer alltid handla om hur samhället dikterar hur vi förväntas vara från det att vi föds tills vi blir gamla och vilka pre-settade normativa förhållanden i privata sammanhang och offentliga rum vi ska rätta oss efter, och hur män får eller ska förhålla sig till oss på en helt annan normativ skala än vår påtvingade, och vad tjejer och kvinnor (hons och hens) luras till att acceptera; det kokar också ner till hur till exempel porrindustrin och prostitution normaliserar all typ av slavarbete och hur tjejer och kvinnor (hons och hens) tvingas in i, luras in i eller till ock med lär sig beivra eller acceptera autoexploatering, vi bör med andra ord sluta prata om exploaterande prostitution och slavarbete som "naturligt" eller ens "outrotbart", och sluta romantisera handlingarna med uttryck som "världens äldsta yrke". Vi måste börja prata om utrotning av all ojämställdhet som både möjlig och nödvändig. Det gagnar kvinnor och kvinnosaken. Faktum är, så är det dags för massor av Jean D'Arcs att inta fler politiska scener och ändra tonen runt om i världen. Vi måste skjuta kroppsbetingade bilden av kvinnor i sank - ner i gyttjan. Med den förändringen kan apropå utfasningen följa av gamla bilder från media och modeindustrin av den hypeade kvinnan.

Om vi ska se till kvinnor ur ett sociosymboliskt och värdemässigt perspektiv, och nu vill börja omvärdera allt som finns om oss som kön och könsbetingat, måste en bred förståelse öppnas upp för behovet av en omställning av existerande synsätt och attityder genom varje barriär. Överallt där ojämställdhet och ojämlikhet finns måste nya attityder till vad som är godkänt slå igenom. Sann respekt för kvinnor, hons och hens kan inte infinna sig förrän all så kallad gammal sed- och normröta är eliminerad om kvinnor som utnyttjbara eller betingade av sitt kön eller av sitt yttre. Hen/kvinnan kan inte nå fullständig upprättelse och få till en korrigering av orättvisor förrän ett grundligt förändrat synsätt har slagit igenom alla delar av samhällena runt om i världen. 

Det är inte "bara" problemen med kvinnodominerade arbetsplatser, eller ett snedvridet socialförsäkringssystem, få platser i parlament och regeringar eller bolagsstyrelser mm som vi moderna feminister i väst har att tampas med i jämställdhetskampen - det utgår inte ens från hur människan eller mannen för krig och använder våldtäkt av kvinnor som krigsobjekt, utan det börjar med grundsynen på kvinnor, från vad vi är för andra. Vi måste uttala oss brett om vad det är som gör att kvinnor tvingas in eller går in i sina realiteter och vänder sig mot sig själva, vilka angreppen är, så vi grundligt kan börja attackera förutfattade meningar om kvinnor; hur de förväntas vara och vad de förväntas göra. Vi måste inkludera alla kontinenter på jorden i vårt dagliga tänk; tänka på kvinnan, på hen som metakvinnan, som metahen och aldrig glömma att vi är förenliga. 

Vi får inte igenom äkta jämställdhet om vi inte är solidariska med varandra på riktigt och antar ett brett fronttänkande. Inte om vi vill se jämställda kvinnor som okränkbara ur alla aspekter. Många frågor hänger ihop som olika sidor av samma skrovliga mynt.

Feminister, inför ett helhetstänk nu. Det är en för alla, alla för en som gäller. Samtliga "kvinnoproblem" är viktiga att uttala sig om i elimineringsprocessen mot falskhet, bigotteri och motstånd som omger våra liv.

Det inkluderar i högsta grad ett "What are we really" och framförallt "What are we not". Låt Hen/kvinnan resa sig upp och sträcka sig i hela sin styrka och hela sin varelse!

       

Bild 1, 2, 3, 4 i ordningsföljd från vänster till höger: 
Inna Schevenko i protest mot prostitution i Amsterdam. Hämtad från hennes facebooksida.
Spanska pro-abortdemonstranter utanför Madrids hälsoministerie. Hämtad från The Thomson Reuters Foundation* på http://www.trust.org
Bild 3 och 4 Wimsal (Women in the Media Sierra Leone) och andra kvinnorganisationer i Freetown protesterar och kräver skärpt våldtäktshantering av polis och ministerier. Hämtad från Afrika Young Voices (AYV)** på http://africayoungvoices.com

*Thomson Reuters Foundation använder sin unika uppsättning färdigheter för att hjälpa kvinnor över hela världen att känna till och försvara sina rättigheter. TRF beskriver att den driver ett antal banbrytande program som syftar till att stärka kvinnor genom nyheter, information, kostnadsfri rättshjälp och medieutveckling. Vår Women Conference Förtroende ägnar sig åt till att tillgängliggöra rättssystemet för kvinnors rättigheter.

**Afrika Young Voices (AYV) är en sierraleonsk organisation som främjar och utvecklar ungdomsverksamhet, Diaspora, medial opinionsbildning och medieunderhållning i landet. AYV har utvecklingsprogram för stärkande av gemenskapen och de omfattar: Stärkandet av genus frågor (gender empowerment), affärsutveckling, social mobilisering, musik och underhållning, nätverkande och informationsförmedling.

Uppdaterad den 2019-05-12.

onsdag 11 december 2013

Jämställdhetscentralen


Sådär. Härmed åberopar jag ägandet och besittningen av denna logga, företagsnamn och bild. Jag har tagit fram detta själv den 3 december 2012. Jag söker förresten samarbertpartners till ett nystartat företag. Du ska tillräckligt gedigna kunskaper i genusvetenskap, vara estetiskt begåvad och intresserad av alternativkonsumerism, främst inom mode plus givetvis vara en nitisk kämpe för jämställdhet. För mer info emaila mig. Nu kör vi! Tjo ho!                                                             Dagens datum: 13-12-11

tisdag 12 november 2013

Eliza och Europadomstolen mot tveksam lagvidrighet



Hovrätten har fått avsevärt mycket kritik under de senaste par månaderna i gammelmedia såväl som i sociala medier för sina friande domar i uppmärksammade, självskrivna våldtäktsmål och grova kränkningsmål (som exempelvis i fall av olovlig spridning av smygtagen filmning under sexakt o d). 

Men så slutligen fälls en logisk dom hos Europadomstolen efter ett episkt överklagande som avvisar hovrättens domslut i sin helhet (här och här). Snacka om high quality work av ombuden. Jag pratar om Eliza, sexualoffret som mot alla odds vann mot sin förövare till slut i ett filmningsmål där svaranden/förövaren alltså var styvpappa(!) i fråga. Eliza har envist framhärdat mot absurda återvändsgränder och vägrat ge upp. Kudos till henne, att hon har orkat för det har resulterat i en rättsprocess på flera år. Vi borde fråga oss hur det känns på hovrätterna, att även efter en sådan här Eu-dom ha gjort sig skyldiga till ett till synes nästan systematiskt understödjande av friande sexualbrottsdomar under de senaste åren. Man kan säga vad man vill om lagändringsfrågan och lagändringsproblematik men det våra myndigheter - ä r skyldiga brottsoffer (tänker speciellt på det här årets omskrivna fall) är en mycket bättre och mycket mer etiskt grundad inställning till sexualoffersituationen och sexualförövares problembeteenden. Man borde fråga sig vad det är för SKIT rent ut sagt som all rättspersonal håller på med vid Sveriges tings- och hovsrätter vid tillämpningar av sexualbrottslagstiftning. Vad för skitsnack som utgår från att det är okej för domare att döma så snedvridet. Eller kanske rättare sagt, för rättsystemet att sanktionera milda straff eller inga straff alls för män som har begått ett sexualbetingat brott, även de mest tydliga fallen. Ä r det eller ska det vara okej med absurda lagtolkningsmetodiker som har varit fallet länge i Sverige? Är vi eller är vi inte en modern rättsstat? Jag anser att våra hov-, tingsrätter och kammaråklagarmyndigheter och enskilda advokater systematiskt normaliserar legitimeringen av inhumana tankekonstruktioner kring kvinnor, och kvinnors beteenden, att legitimiseringen integreras och omsätts i ett dagligt yrkesutövande och som i själva verket strider mot mänskliga rättigheter. Juridiska föresatsersom görs om till en del av en "arbetsmetod" utan någotsomhelst hänsyn till samhällsnormer. I praktiken respekterar inte Svea hovrätt grundläggande principer om barnens bästa och kvinnofridsnormer. 


Vi måste börja prata mer seriöst ändå om vad juristers rättstolkning och lagtillämpning egentligen objektivt ska eller borde innebära. Vi måste skicka starka signaler nu om rätten till den egna kroppen och egna psyket och hur det ska omsättas vid våra domstolar, kammaråklagarmyndigheter och advokatbyråer.

Vi är "ett antal" i Sverige, vissa av oss språkrör inom kvinnorättsorganisationer som hävdar att den här problematiken med lagtillämpningar som så markant frångår skyddsprincipen långt ifrån åtgärdas uteslutande lagtekniskt via lagändring. Nej, det behövs en större omdaning
 och den börjar i förinstanserna med en omvärdering av brottsofferperspektivet. Det handlar om vilka grundläggande värderingar som rättssystemet genomsyras av och om att komma i bukt med det pågående rättssvinnet. Tror att vissa brottsmålsjurister vet vad jag talar om när jag säger, att den här omdaningen måste ske och att det till syvende och sist kokar ner till juristsamfundets personliga attityder, uppfattningar och inställningar inför sexualbrottsofferproblematiken. Jag har i alla fall fått nog av det mest förbannat navelskådande paragrafrytteriet vid hovrätterna. Jag är speciellt trött på årets underliga sanktioner till förmån för 'det lagsteknikaliska'. Det har i många fall inte haft någon annan effekt än att belöna sexualbrottslingar och sexualbrott, och vi går rakt emot grundläggande mänskliga rättigheter. Jodå-jodå, "hellre fria än fälla" heter det (när man pluggar juridik. Redan från första året får du lära dig det): grundtanken om att ett samhälle och staten ska bygga på en garanti om rättvis rättsskippning för att överhuvudtaget utgöra en fullödig rättsstat. Men man kan ju se det på det här viset också, att här lider vi inte av hot om fängelsestraff p g a politiska åsikter eller religiösa övertygelser. Se det på det här viset istället, vår rättstradition är redan så stark att vi inte kastas i fängelse utan en riktig rättsprövning. Medborgare stämplas inte som brottslingar för att polisen har haffat dem, åklagaren öppnar inga fall utan prövning, vi har inga problem med självupprättade folkdomstolar som ersätter den "riktiga juridiken". Nä, det är vi som är vårt eget hot. Vårt rättssystem. Vårt rättsystem är sin egen fiende.

Det är meningen att ett rättsväsende ska stå för trygghet. Gör den det? Svaret är självskrivet. Jag är väldigt mycket för att yngre och äldre, myndiga och omyndiga kvinnliga sexualbrottsoffer ska ges starkare rättsgaranti. Det är det minsta man kan kräva som det ser ut nu.

Är i skrivandets stund rakt upp och ner skakad, jättebesviken och ibland hatisk till och med inför hur samhället är och ter sig för oss. Ledsen och kränkt över hur barn och kvinnor behandlas hos oss. 

lördag 12 oktober 2013

från blogg till twitter till blogg

Hej. Eftersom utländska läsare hittar hit via t.ex. twitter tänkte jag det skulle va bekvämt att hitta något inlägg på engelska.

Till seriös småfakta hör förresten att jag twittrar igen, detta efter ett långt uppehåll på jag vet inte hur länge. Det roliga är att Yoko Ono följde mig på det andra twitterkontot. Henne blev jag av med när jag öppnade nya twitterkontot... 70/30 på nya kontot är svenska respektive engelska *tweets* med fokus på jämställdhetsfrågor och orättvisor med en konkret förankring som vanligt. För bara nån dag sen tweetade jag om Malala Yousafazi som ni alla vet vem hon är(!). ...Jag nämnde visst Vladimir Putin i samma tweet, det hade ju ryktast om att han konkurrerade om nobelpristagaräran. Hur det kan komma sig bha, med tanke på Rysslands dåliga koll på mänskliga rättigheter vet i katten...

Aktuella news (12/10 -13) om Yousafazi från svensk nyhetsmedia kan man läsa här. (Notera förresten de andra nominerade nämnda i artikeln!)...